Med bekymrat tonfall återger Oline Stig (Sydsvenskan 3.2) ett antal omdömen om Lunds föregivet sömniga kulturliv. En ljusning ser hon dock i en livaktig litterär kultur, som bör stödjas. Javisst!

Att kalla Lunds kultur obefintlig eller tynande och påstå att ”alla studenter med självaktning flyttar till Malmö” är emellertid inget annat än floskler.

Att räkna upp allt man kan odla sin själ med under en vecka i Lund bleve tröttsamt. Många slentrianpessimister skulle dock bli förvånade. Förresten, Oline Stig – vad hade du egentligen väntat dig vid återkomsten till den gamla universitetsstaden? En nostalgitripp? Eller ett skånskt Berlin?

Det är inte särskilt rationellt att kräva stora professionella institutioner när Malmö och Lund åtskiljs av 13 minuters tågresa. Lund har visserligen inte metropolstatus men en stark intellektuell tradition. Det råder inte kulturell tystnad. Oline Stig pekar på den blomstrande litteraturen men hon kunde lika gärna tagit fasta på musiken.

Här finns en stadsorkester som kan spela Mahler och ett av landets mest aktiva kammarmusiksällskap, här finns ett mejeri som bågnar av musikaktiviteter, kyrkomusik på alla håll och körer av elitklass.

Här finns Månteatern och Teater Sagohuset. Skissernas museum är unikt. Universitetet, föreningar och sällskap genererar mängder av lödiga programpunkter. Och nästan allra bäst: alla dessa människor, aktivt indragna i olika kulturyttringar! Nackdelen är att utbudet närmast drunk­nar i mångfald och inte alltid speglas i medierna.

Visst har Malmö fått ett lyft. Det behövdes ju också. Att kunna bygga en ny stadsdel ute i Sundet har erbjudit glänsande expansionstillfällen, vilka man som bäst utnyttjar.

Men, men, men: alla Lunds förtjänster till trots – staden får inte slå sig till ro. Tradition är förändring.

Var hitta utrymme för nyskapande? Staden är möblerad med långbänkar. Se på folkparksområdet! Åren går och inget händer. Och hur blir det med det dimmiga kulturhusprojektet? Hur skall nytänkande och lokal behov jämkas ihop? Så fort man i Lund rubbar en ordning som anses sakrosankt rycker en välartikulerad bevarandemaffia ut, de som i ett nerpissat syrenbuskage förnimmer stadens innersta doft.

Nya byggnader att fylla med innehåll gör att kulturlivet vitaliseras och medverkar till stadens dynamik. Det är ju självklart. Stadshallen och stadsteatern har aldrig varit optimala, och det är väl knappast heller nya Arenan, om man ser till akustiken.

När kulturhuvudstaden skulle lanseras hittade någon på en slogan, ”Lund – de små scenernas stad”. Det travesterades genast: ”Lund – de små, för att inte säga obefintliga, scenernas stad”.

Nu gäller det att pigga upp kommunens engagemang och bjuda bakåt­strävare och soffliggare motstånd med djärvare grepp, beslutsamhet och offensiv ekonomi. Se inte den havererade kulturhuvudstadssatsningen som sömnpiller utan som väckarklocka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Skotten bakom murarna i slutet av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman ”Leoparden” är väl värda att hålla i minnet nu när förändringarnas vindar blåser i Nordafrika. Smällarna hos Tomasi kommer från revolutionärernas arkebuseringsbössor, o...

Också Kristus har nu skäl att oroa sig över tillståndet i staten Danmark. Han har just tvångsrekryterats till den dansknationella kulturkampen. I Danmarks Radios nya avtal med staten slås fast att public service-bolaget särskilt ska lägga vikt vi...

Två kvinnor födda i Polen, unga vänner som tiden efterhand skiljer åt. I vuxen ålder får de på var sitt håll utresetillstånd från sitt kommunistiska hemland och stöter på varandra i Stockholm. Vänskapen återupptas. Båda bosätter sig i Skåne. Den ena ...

I den franske författaren Romain Garys autofiktiva roman ”Löfte i gryningen” finns en scen jag aldrig glömmer. Den 14-årige Romain Kacew bor i Nice tillsammans med sin mor, en före detta skådespelerska som hankar sig fram som förestånda...